Välkomna till den här bloggen!

Jag är Tatjana och går i nian. Vi hade en vecka då vi skulle göra ett specialarbete - helt vad som helst. Jag beslöt mig för att skriva. Jag kan inte riktigt uppskatta hur många timmar hela arbetet har tagit, men det når nog vår gräns på 30 timmar skulle jag vilja påstå.

Själva skrivandet var inte tungt, men det var psykiskt tungt för mig att försöka respektera Aurora, hennes familj och allting. Jag frågade Aurora ifall det var okej att jag skrev om henne och hon gick med på det. 

Under själva skrivandet hade jag bloggen lösenordsskyddad så att jag kunde publicera inlägg utan att någon skulle läsa dem i förväg och detta gav även mig möjligheten att publicera om dem, i den ordningen jag vill ha dem. Inläggen kommer i sådan ordning att först kommer dagboken och sedan kommer själva specialarbetet. Ifall ni bara vill ha en titt på specialarbetet, så kan ni gå under 'Schmetz'hemligheter' till vänster och så kommer enbart inläggen som handlar om specialarbetet upp. De är publicerade så att man kan läsa det som vanligt, dvs. uppifrån och nedtill, så ni behöver inte gå till sista inlägget och sluta med det första.

Jag vill säga ett stort tack till alla som har stött mig i arbetet; min handledare Mia för att hon tog sig tid att läsa igenom den och ge mig tips och fick mig att känna mig att jag stod på fast mark, mina föräldrar för att de varit så stöttande och gav mig namnet Tatjana istället för Aurora, Sofia för att hon läste den och stod ut med mitt klagande och Bicca för att hon är en av dem som tog sig tid att stöda mig fast hon höll på med sitt eget, för att hon är min vän och för att hon är en av de enda som vet vad det här egentligen betyder för mig.

Tack för att ni tog er tid att läsa detta och hoppas ni får en trevlig läsestund!

Första dagen på specialarbetet och min start har varit rätt enkel och behändig. Skrivandet gick långsamt i början, men fick snabbt ett stadigt flyt. Dock var jag tvungen att avbryta skrivandet mellan klockslagen 11.00-17.15 då jag var borta på andra ärenden. Därefter tog jag upp skrivandet igen och stötte på samma problem som första gången, dvs. det gick långsamt i början. 

          Innan jag började skriva idag hade jag skrivit ett kapitel, ungefär två sidor långt, och nu då jag sätter lapp på luckan är jag nästan igenom kapitel fyra, vilket i det hela blir åtta sidor. Beräknade längden borde bli mellan nio till elva kapitel, vilket i sidor skulle bli där emellan arton och tjugotvå sidor ifall man räknar med att ett kapitel är ungefär två sidor långt. Målet var att jag skulle ha ungefär hälften skrivet och det känns som om jag har gjort bra ifrån mig för att uppnå det målet.

          Startade även bloggen, dvs. mitt publiceringutrymme idag och satte den iordning med header, ta bild och redigera, och menyn, till vänster, och dess innehåll.

          Tog även kontakt med min handledare Mia idag via Wilma då jag kom på idén med att kunna lägga ut mitt specialarbete virtuellt och på så sätt spara på papper och i sin tur spara på miljön. Lämnade även en liten rapport om hur skrivandet gick.

// Tatjana Nordman, dagbok för 21/05/14.

Andra dagen på specialarbetet och jag vågar nästan säga att jag är färdig med grundarbetet med skrivandet. Har dock lite funeringar på ifall det behövs ett till kapitel eller inte, så tänkte ta upp det med min handledare Mia imorgon då vi har ett kontakttillfälle. 

          Själva skrivandet idag gick relativt lätt, med undantag för vissa stunder då hettan var ohjälpligt störande. Den slutgiltiga längden blev 13 sidor, vilket betyder att jag skrev ungefär fem sidor. Den blev betydligt kortare än vad jag först räknat med, men konstaterade att eftersom jag fått med praktiskt taget allt jag ville så var det onödigt att dra ut på den onödigt mycket. Dock kan det hända att jag ännu skriver ett till kapitel, men det är ännu osäkert. Passade även på att läsa igenom hela texten ett par gånger och gå igenom eventuella stavfel, syftningsfel osv.

//Tatjana Nordman, dagbok för 22/05/14

Tredje dagen har gått åt till att vänta, vilket var rätt förvånande. Hade inbokat kontakttillfälle med min handledare Mia, men det blev annullerat då hon var hemma med sjukt barn, så vi kom överrens om att jag istället skulle skicka mitt arbete per e-post. Jag gjorde det och väntade på svar. Hela dagen. Då jag själv har blivit rätt blind för mina fel nu när jag läst igenom den minst två gånger tyst och en gång högt, samt rättat fel som jag själv hittat, så har jag inte kunnat fortsätta med arbetet innan jag har fått kritik av någon som säger annat än 'du ber om att bli instängd på dårhus', 'låter bra' osv. vilket då är det jag suttit hela dagen och väntat på. Med god tur så hinner jag kanske få ett svar idag ännu så att jag kan jobba vidare på bearbetandet under veckoslutet.

//Tatjana Nordman, dagbok för 23/05/14

EDIT:  Fick svar på söndag kväll och fick börja kolla igenom små saker. Resten av slutskedet skedde på måndag.

Fjärde dagen på specialarbetet och jag känner mig redo för att lämna in arbetet. Hade inbokat träff med min handledare Mia idag klockan 11.00 och var då och tala med henne tillsammans med de andra hon handleder. Det var en givande träff och jag fick hennes anteckningar som hon skrivit angående mitt specialarbete som jag skickat per e-post åt henne i fredags. Då jag kom hem blev det tufft arbete med att gå igenom hennes rättelser och jämföra dem med min text. Det hände flera gånger att jag var osäker på ifall jag rättat allting på en sida innan jag flyttade till nästa.

Hela den proceduren tog inte så länge, men det som följde efter det tog desto längre. Funderade på hur jag skulle dela in allting när jag publicerar det, men kom fram till att det är bäst ifall jag publicerar dem ett och ett istället för att kasta allting i ett inlägg. Jag skrev in dem i ett inlägg och tidsinställde dem så att alla inlägg publiceras med en kvarts mellanrum, så att det sista publiceras 13.00 finsktid, så att jag kan meddela min handledare och lämna in mitt arbete då.

Då detta var klart började jag fundera på presentationen av mitt arbete. Min handledare tyckte att det skulle vara bra ifall jag gjorde små lappar med adressen hit så att de som blir intresserade kan ta en lapp och sedan läsa den hemifrån, skulle ju aldrig hinna presentera den annars. Jag gjorde 60 stycken och får hoppas att de räcker, för det borde de mycket väl göra. Tänkte även på hur jag möjligen skulle kunna berätta om mitt specialarbete på ett så intressant sätt som möjligt och jag tror att jag kom på idén, men det kan vara aningen svårt.

//Tatjana Nordman, dagbok för 26/05/14

Femte och sista dagen på specialarbetet och jag börjar sakna det lite redan. Att få stiga upp tidigt och sätta sig vid datorn och skriva enligt sitt eget sinne, sina egna tankar och känna att man åstadkommit något när man sent på kvällen tar sig en välförtjänt paus kallad sömn.

Idag är det inte så mycket kvar att göra. Det enda kvar var att skriva två inlägg, det här och ett annat, publicera alla inläggen så att de kommer i rätt ordning och sist, men inte minst, inlämningen. Kommer även idag att ta bort lösenordet på bloggen, så den kommer vara öppen för alla som vill läsa den.

Det som nu återstår är att mentalt förbereda mig på presentation imorgon. Tack för att jag fick den här möjligheten att skriva det här.

//Tatjana Nordman, dagbok för 27/05/14.

Av Aurora – 18 juni 2010 19:59

Dagbok, jag vet inte hur jag egentligen borde säga saker och ting, men ibland verkar allting så underligt. Jag tror nästan att man borde bli rädd för allting som händer en i livet. Men kanske inte? Hur är det egentligen? Ibland brukar jag glömma bort vem jag är. Jag tror mig vara någon annan och ha någon speciell vid min sida. Sedan kommer jag till verkligheten och är besviken. Men idag är det inte så. Jag känner mig tömd på känslor. Verkligheten finns inte. Inte drömmarna. Jag ligger i ett tomrum som jag inte kan göra någonting åt. Vad skall jag göra? Hur kommer jag framåt eller bakåt? Ser jag någonting? Borde jag se mig i spegeln och le kanske? Jag vet inte längre vad jag borde och inte borde göra. Jag har ett öga som ser på mig. Vad skall jag göra åt det? Ingenting. Jag känner mig besviken och vänder mig endast om och går därifrån. Tårarna sparar jag. De är bäst att fälla när jag är ensam. Det låter som en bra idé. Ingen orsak till att bli besviken längre, det har hänt för ofta. Jag är nästan oberörd om någon kallar mig för någonting. Det enda som händer är att jag kokar av ilska inom mig.

Mina ögon sluter sig när jag tänker tillbaka på den dagen jag skrev det inlägget. Jag minns inga detaljer, men jag skulle våga säga att jag ändå minns den. Via känslan. Känslan av... Det. Täcks inte ens nämna Det vid namn.

”Aurora, vad är det?”

Jag öppnar ögonen och ser upp på mamma. Mamma som alltid säger att allt blir bra och den enda som ger mig en kram då jag mår som värst. Så trodde jag, men tydligen hade jag fel i den frågan också, precis som jag har fel i allting.

”Inget. Tänkte bara”, svarar jag svagt och vänder blicken tillbaka till datorn. Inlägget har försvunnit. Vad hade jag tänkt mig? Allt har blivit så konstigt på sistone.

Jag vänder min uppmärksamhet till mina tankar så fort mamma har återgått till vad hon gjorde innan hon börja oroa sig för mig. Hon gör det ganska ofta nuförtiden. Oroar sig för mig alltså. Men det finns orsaker till det, som alla morgnar jag plötsligt börjar må dåligt och tigger om att få vara hemma. Det är inget jag kan styra eller förstå, det bara finns där. Som om det var någon annan som bad mig. Än en gång sluter jag ögonen och tänker, tänker på de gånger jag tyckt mig tala med någon som inte varit där.

”Aurora... Hjälp mig.. Jag har så ont... Så ont..”

Jag spärrar upp ögonen och trevar efter saxen. Inte nu, absolut inte nu! Rösten ringer ännu i öronen när jag känner hur någon griper tag i handen som håller saxen i ett järngrepp.

”Nej... Släpp mig!” skriker jag, helt tagen och förvirrad av paniken som kom så snabbt. Ett par varma armar läggs runt mig och drar mig nära intill sig.

”Gumman.. Lugna dig. Mamma är här, ingen panik. Allt är bra. Andas lugnt. Ett andetag i taget.” viskar mamma tröstande i mitt öra och håller om mig tills paniken försvinner. Vi sitter där i minst en kvart innan hon vågar släppa mig och stryker mig försiktigt över håret. Mitt grepp om hennes tröja förblir fast och min vilda blick rusar fram och tillbaka. För att försäkra mig om att inget har en chans att skada mig. Inte än i varje fall.

”Aurora, berätta för mig.. Vad är det du ser?” frågar mamma försiktigt och håller mig på en armslängd ifrån sig själv. Det får någonting inom mig att skäras itu. Hon stöter bort mig. Vill inte ha mig.

”Det har du rätt i, princess. Ingen vill ha dig. Ingen alls förutom jag...”

Försiktigt lossnar jag på hennes grepp om mina armar. Känslan av att vara bortstött skär så djupt inom mig, trots att jag vet att hon inte menade det på så sätt. Men det är Det som får mig att känna mig såhär.

”Förlåt, det var inte meningen att skrämma upp dig. Jag råkade bli lite skrämd bara”, mumlar jag och vänder huvudet bort från mamma. Jag känner mig så väldigt sårad och jag vill inte att mamma skall se det. Hon skulle bara beskylla sig själv för det.

”Är du säker? I så fall går jag tillbaka till köket. Är du säker på att du är okej? Ska vi tala med pappa om det här?” frågar mamma och ser forskande på mig. Tyst skakar jag på huvudet och känner hur mammas närvaro bredvid mig minskar. Mamma lämnar mig. Vill inte ha mig.

”Vad är det för vits? Det enda jag gör är att jag sårar mig själv. Allt är så komplicerat..” tänker jag och sträcker mig efter min bok för att göra en ny gåta. Eller gåta och gåta. Mer som ett kodat meddelande som i sig själv inte har någon betydelse, men det har blivit som en liten ritual för mig.

”Ingen kan se mig.. Jag är osynlig”, viskar jag samtidigt som jag skriver ned det i en slarvig stil på det blanka pappret.

”Yes, det är du. Och snart är du min.”

Av Aurora - 13 februari 2011 17:38

Livet känns skit just nu.. ”Vännerna” håller mig i en yttre cirkel. Killarna gör sig roliga över mitt efternamn. Allting jag skall göra blir helt fel. Is this a curse over me? Det är ju någonting som kan vara troligt.... Men jag har i alla fall mina kompisar över nätet. Som Kraxxie och Missiih. Men annars är livet bara skit! Det enda jag har kvar som jag kan ens leva med är anime, manga, teckna, syslöjd och mina vänner som jag inte ens sett. Men jag litar på dem. Det är min instinkt som säger att jag kan lita på dem. Så inom den korta framtiden kommer jag bara skriva typ om det hemska som händer mig och mina vänner som jag aldrig sett och troligen aldrig kommer se. Men jag tänker hålla kontakt med dem så länge som möjligt.
See ya, cuties!

Tanken på lågstadiet får mig att må illa. Vilja gömma mig. Men många av mina minnen är från denna tid. Falska minnen, äkta minnen och andras minnen. Blandade i en salig röra som jag inte förstår.

”Sessan, får jag prata med dig?”

Jag tittar upp från boken jag läser och ser på pappa. En person som nuförtiden är mig mer bekant än den förälder jag växte upp med, men då vi hade diskussionen för första gången så kände jag inte honom. Jag trodde att han var en främling. Vilket han på sätt och vis ändå är.

”Vad är det, pappa?” frågar jag och sätter bokmärket i boken och slår försiktigt ihop den. Pappa sätter sig försiktigt på sängkanten och lutar armbågarna mot benen.

”Kommer du ihåg vad jag sa om din förmåga? Det att jag sa att du inte fick berätta för någon?” frågar pappa och ser på mig. På sätt och vis vet jag redan vad han kommer berätta, men istället för att fylla i åt honom så nickar jag. Så tankfullt som möjligt, men låter honom själv berätta vad han vill berätta åt mig.

”Du är inte ensam om det. Jag har det också och mamma har något lite liknande, men inte riktigt. Wilhelm och Alexandra vet inget om det här så jag önskar att du inte berättar om det för någon av dem. Jag vet att det känns svårt ibland, men försök hålla dig till det du utan tvekan kan tro på, oberoende av situationen och se framåt. Se alltid framåt och förlora dig inte i labyrinten av minnen. Kan du lova mig det här?” frågar pappa ömt och rufsar till mig i håret så att det blir helt trassligt. Jag blåser på en tofs som hänger över ansiktet för att den skall åka tillbaka till sin rätta plats, men förgives.

”Okej. Men pappa!” säger jag plötsligt när han redan rest sig och nästan stängt dörren bakom sig igen. Han öppnar den på nytt och frågar: ”Vad?”

”Hm, princess.. Tror du att du vågar fråga honom? Kommer inte din kära pappa tro att du är ett freak? Stackars söta Aurora.. Du har ingen annan än mig du kan tala med.”

Jag känner hur jag ryser till och ser hur pappas läppar rör sig, men jag kan inte höra någonting. Rädslan för att det Det sa skall gå i uppfyllelse paralyserar mig.

”Aurora?”

Jag rycker till när pappas röst tränger in i hjärnan på mig. Mina ögon far fram och tillbaka, försöker se Det, men lyckas inte. Det har redan rymt.

”Vad är det Aurora? Du ser ut som om du sett ett spöke.” säger pappa och stiger in i rummet tillbaka. Jag skakar på huvudet och skrattar svagt.

”Jag var bara fast i mina tankar. Vad klumpigt av mig.” säger jag med ett falskt leende klistrat på läpparna. Pappa säger ingenting om det, men jag ser att han inte tycker om det han ser. Mitt falska leende.

”Du vet väl att du kan berätta vad som helst för mig, gumman?”

”Mm, oroa dig inte pappa. God natt”, svarar jag och ser tyst på medan han stänger dörren. Ensam. Men inte övergiven.

”Du kan börja hålla klaffen. Gå och stör någon annan”, tänker jag och lägger huvudet ned på kudden för att fortsätta läsa.

”Men Aurora.. Du är mer intressant än någon annan jag sett, aldrig att jag vill släppa taget om dig.” viskar Det i huvudet åt mig. Jag ryser och spärrar upp ögonen. Jag kan känna Det fysiskt. Som en fysisk närvaro. Jag sitter upp i sängen samtidigt som jag slår fast boken och slänger den tvärs över rummet. Den slår i väggen och faller tyst ned på golvet. Ursinnigt rycker jag upp lådan i nattduksbordet och praktiskt taget sliter ut min anteckningsbok.

”Det skall aldrig få mig! Aldrig! Aldrig att jag låter Det ta mig! Jag vill inte dö..” snörvlar jag fram mellan tårarna som rinner som floder nedför mina kinder och faller ned i anteckningsboken. Det tar inte många tårar för att de skall kleta ut de hårda ord jag nyss skrev. Men det enda svar jag får är från den mitt hat är riktat mot:

”Men jag kommer ändå få dig, för du kommer be om att jag tar dig i slutändan.”