Av Aurora – 6 november 2011 19:32

Det man verkligen hoppas skall hända händer oftast inte medans det man verkligen hoppas att inte skall hända händer. För mig är det precis så. Det värsta är nog att jag är avundsjuk på min systerson, någon som endast är knappa 3 månader gammal. Jag var rädd att det skulle bli såhär från början och min rädsla har blivit verklig. Det känns som om min egen mamma bryr sig mer om sitt barnbarn än sitt eget barn. Nu kan det hända att endel tycker att jag låter självisk, men jag är sådan sorts av person som känner mig oälskad när som helst och hur som helst. Klart att jag blir avundsjuk på Fridolf när mamma verkar vara vänligare och mer omsorgsfull mot honom gentemot mig. Är det vanligt att man känner sig bortglömd av sina föräldrar? Antar att det egentligen inte borde vara vanligt, men att det ändå blir så..? Känner mig så trött och vill gråta så det blir tidig läggdags. 20:40 på kvällen? Haha... Mamma kommer definitivt misstänka att något är fel, men kommer inte fråga någonting. Sådan som hon är...
//Aurora

Jag stannar till uppe på backen och andas i luren, lyssnar på vad mamma säger.

”Jag gör mitt bästa för att dela upp min tid jämnt mellan er allihop, så försök inte säga något annat!”

”Men jag kan inte göra något åt det att det känns som om du bryr dig mer om dom andra! Och det är hela tiden Fridolf, Fridolf, Fridolf, FRIDOLF!” väser jag i mobilen och känner hur kinderna blossar. Står och skriker i min mobil på en offentlig plats... Som tur är det rätt sent så det är inte så många som går förbi.

”Hör på mig nu unga fröken! Jag skall säga åt dig precis det jag sa åt din syster..”

Jag lyssnar inte till punkt på det mamma säger innan jag öppnar käften och svarar:

”Våga inte jämföra mig med henne! ”

Tystnaden som följer är lång. Jag har lust att gråta, men det skulle vara förnedrande. De få fotgängare som går förbi mig ser på mig med sneda blickar och gör en liten omväg.

”Jag jämför dig inte med henne, men jag kan inte göra något åt det att han hänger efter mig när de är hos oss. Försök förstå det! Och nu är det ett helvete när ni aldrig är nöjda! Men hör du gumman, vi diskuterar närmare när mamma kommer hem, okej?”

Det jag hör i andra ändan av luren får mig inte att bli glad. Det får mig snarare att må illa, får mig att vilja gömma mig. Äcklad av mig själv mumlar jag ett svagt hejdå åt mamma innan jag släpper mobilen i framkorgen på min cykel.

”Fy fan.. Varför är jag alltid såhär?” tänker jag när jag hoppar upp på cykeln och börjar trampa nedför backen. Den vanliga backen som jag cyklar varje dag. Backen där så många arga telefonsamtal ägt rum.

Jag sitter framför datorn och stirrar på skärmen. Jag har öppnat bloggen och försöker skriva ett inlägg, men inga ord kommer ur mitt huvud. Dock så kan jag föreställa mig hur orden bara flyter över det virtuella pappret. Mina ord som försöker förklara min situation utan att någon skall tro att jag är galen.

”Saknat mig?”

Jag skriver en mening, men ger upp med en suck när jag måste ta bort den trots att jag nyss skrev. Resultatet blev inte som jag tänkt mig och det är mycket svårare att ignorera Det än vad jag trodde.

”Undrar om pappa visste vad han talade om när han sa åt mig att ignorera det..”funderar jag och trycker på spara. Jag ser på hur inlägget till bloggen sparas, tänker på alla gånger jag sagt något ont till någon. Föreställer mig hur mitt inre måste se ut.

”Vilken vidrig person jag är.. Vad har jag gjort för att bli sån här?” mumlar jag och sluter ögonen där jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet hemma i stan. Det tar inte länge för mig att somna. Och komma så nära Dets domän man möjligen kan utan att vara... Död.

Jag ser mig omkring. Ett stort rum och jag står här ensam.

”Hallå? Är någon där?” ropar jag, men det enda svar jag får är mitt eget eko. Jag vänder på huvudet och ser bakom mig. Ingenting, förutom en dörr. Jag går inte fram till den, för någonstans inom mig vet jag att den ändå inte kommer att öppnas hur jag än skulle dra i den.

”Aurora.”

Jag vänder blicken framåt igen och känner hur mitt hjärta börjar slå tio gånger hårdare än vad det gjorde innan. Framför mig står det jag fruktar mest. Det. Omedvetet skakar jag på huvudet och backar undan i samma takt som Det går emot mig.

”Nej.. Kom inte nära mig!” skriker jag och springer till dörren. Desperat börjar jag dra i och sparka på den i önskan om att den skall öppnas, men det gör den inte. Jag är fast. Inlåst.

”Men Aurora.. Spring inte ifrån mig. Kom hit..” viskar Det, men för mig är det lika högt som om Det skulle ropat så högt det kunde. Mina lemmar slutar röra sig och ovilligt vänder jag mig om och ser på Det. Eller den form Det antagit den här gången.Min ben går framåt trots att mina tankar skriker av rädsla.

” Det är bra, princess. Kom hit.” viskar Det igen och sträcker fram händerna. Trasorna faller längs Dets armar och jag känner att jag måste blunda. Måste vakna.

”Lite till.. Kom lite närmre.” säger Det och jag känner hur nära Det är nu. Jag öppnar ögonen och stirrar Det i ögonen samtidigt som Det försöker röra mig.

Jag flyger upp ur fåtöljen och slår armarna runt mig själv. Det var så nära. Så nära att jag blev Dets byte.

”Jag hade tur. O herre, tack för att du gav mig styrka”, tänker jag och känner Dets närvaro. Det är orolig. Orolig över att jag har börjat få kontroll.

”Var inte orolig, du kommer aldrig att komma så nära mig igen”, skrattar jag och hoppar till när ytterdörren öppnas och mammas röst hörs:

”Hej gumman!”

”Tro inte att det är över än, Aurora Schmetz. Jag kommer ännu få dig.”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Välkomna till den här bloggen! Jag är Tatjana och går i nian. Vi hade en vecka då vi skulle göra ett specialarbete - helt vad som helst. Jag beslöt mig för att skriva. Jag kan inte riktigt uppskatta hur många timmar hela arbetet har tagit, men det ...

Första dagen på specialarbetet och min start har varit rätt enkel och behändig. Skrivandet gick långsamt i början, men fick snabbt ett stadigt flyt. Dock var jag tvungen att avbryta skrivandet mellan klockslagen 11.00-17.15 då jag var borta på andra ...

Andra dagen på specialarbetet och jag vågar nästan säga att jag är färdig med grundarbetet med skrivandet. Har dock lite funeringar på ifall det behövs ett till kapitel eller inte, så tänkte ta upp det med min handledare Mia imorgon då vi har ett kon...

Tredje dagen har gått åt till att vänta, vilket var rätt förvånande. Hade inbokat kontakttillfälle med min handledare Mia, men det blev annullerat då hon var hemma med sjukt barn, så vi kom överrens om att jag istället skulle skicka mitt arbete per e...

Fjärde dagen på specialarbetet och jag känner mig redo för att lämna in arbetet. Hade inbokat träff med min handledare Mia idag klockan 11.00 och var då och tala med henne tillsammans med de andra hon handleder. Det var en givande träff och jag fick ...