Av Aurora – 6 juni 2011 10:55

Man blev idag väckt av ett otroligt trevligt sms av brorsan. Det löd såhär: Happy birthday sis =)”. Förra året så glömde han helt bort min födelsedag, så ni kan alla gissa hur glad jag är :D
Dessutom väckte mamma mig en andra gång genom att komma in i rummet och sjunga ”ja må hon leva” med en blombukett i handen ^^ En liten blombukett av maskrosor, men vad gör det? De är vackra See ya cuties!

Jag ser inte fram emot min 16 årsdag. Jag blir bara äldre och med det så rinner min tid ut. Att jag kunde vara så glad över en födelsedag för snart bara tre år sedan, fast den var väl aningen speciell. Från vad den vanligtvis brukar vara alltså. I år kommer jag vara på stugan utan att ha något bra att göra och tycka synd om mig själv, precis som jag nu gör. Men det är bra här, för här når inte Det till mig. För holman tar hand om de sina.

”Pappa?”

Jag rycker till och vänder på huvudet när jag hör mig egen röst som talar. Måste ha varit så djupt inne i tankarna att jag inte tänkte på något så ytligt som att tala. När pappa kommer i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet så vet jag exakt vad jag skall säga åt honom. Jag skall säga sanningen.

”Vad är det Aurora?” frågar pappa och ser på mig som om han var förvånad över att jag alls var här.

”Slå dig ned, jag har något allvarligt jag skulle behöva diskutera med dig.” säger jag och vänder på mig i soffan så att jag kan se på pappa när han slår sig ned i sin vanliga fåtölj. Han säger ingenting utan ser på mig, ger mig ett tyst svar. Bara jag också kunde säga allt jag ville utan att behöva högt uttala mig.

”Pappa... Jag tror jag vet vad döden är..” viskar jag och sänker blicken, rädd för att bli dömd och utkastad. Trots att jag vet att det är omöjligt, så sitter rädslan ändå i. Rädslan för att allt Det sagt skall vara sant.

”Kan du förklara det lite närmare?” frågar pappa plötsligt, vilket oundvikligt nog får mig att höja blicken och se på honom. Får mig att se att han kan ta det, att han tror på mig.

”Åh princess.. Kan du göra det här mot mig? Hör du inte hur jag gråter?”

Det låter endast som en viskning, men jag hör det. Jag hör Det. Min andhämtning blir snabbare och lättare och jag märker hur jag börjar svettas. En mening och jag är ur balans igen. Jag sväljer och sluter ögonen, försöker lugna ned mig för att kunna berätta för pappa vad som problemet är.

”Jag.. Jag har alltid då och då en konstig känsla av att jag är ensam. Omsluten av mörker... Utan känslor. Med endast en röst med mig.. En röst som berättar om hur jag är dess. Pappa, jag tror att den här rösten är Det... Alltså, jag menar.. Döden.”

Min röst börjar stadigt, men ju längre jag pratar så desto lägre blir min röst och tårarna rinner nedför mina kinder. Pappa gör ingenting, låter bara orden sjunka in. Försiktigt torkar jag bort tårarna med skjortärmen, för jag vet att pappa inte tycker om att jag gråter. Det får mig att verka svag.

”Jag vet inte gumman, men om det är så du känner så borde du kanske ta itu med det? Vad är det som Det säger åt dig?” frågar pappa och lutar sig bakåt i fåtöljen, med ett fundersamt ansiktsuttryck. Jag sväljer och knäpper händerna i knäet.

”Det.. Det säger bland annat att jag inte är värt något.. Att Det är det enda som vill ha mig och.. Att Det kommer ta mig.” viskar jag och gömmer ansiktet i händerna. Jag trodde att jag skulle känna mig bättre, men om något så känner jag mig ännu mer borttappad och försvunnen. Mitt i förvirrningen slutar tårarna rinna och jag stirrar upp på pappa med en tom blick. Men det finns ändå något i den, en gnista hopp. Hopp om att pappa skall kunna fixa det, precis som han fixar allting.

”Gumman. Jag vet inte riktigt vad jag skall ge dig för råd... Men om Det, som du kallar det, säger någonting åt dig, ignorera det. Reagera inte på något sätt, svara inte och visa inga miner. Det får bara Det att vilja fortsätta och ifall du måste svara, svara lugnt och sansat. Det här är de enda råd jag kan ge dig gumman, men du ska se att det blir bättre.” säger pappa och ler milt innan han reser sig upp. ”Jag går och fortsätter med maten nu, om det är något så får du ropa.”

Pappas ord får mig att fundera. Fundera på allting som jag är och inte är. Och på allting som han och mamma är. Allting jag inte vet om dem, men allt som de vet om mig.

”Varför vet de allt om mig, men jag vet ingenting om dem? Är det för att de tror att jag skall dömma dem ifall de är ärliga och berättar sanningen för mig? Eller är det för att de har gjort något så oförlåtligt att de inte kan ens nämna det?” tänker jag och blickar mot köket då det slår mig; jag bor med ett par främlingar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Välkomna till den här bloggen! Jag är Tatjana och går i nian. Vi hade en vecka då vi skulle göra ett specialarbete - helt vad som helst. Jag beslöt mig för att skriva. Jag kan inte riktigt uppskatta hur många timmar hela arbetet har tagit, men det ...

Första dagen på specialarbetet och min start har varit rätt enkel och behändig. Skrivandet gick långsamt i början, men fick snabbt ett stadigt flyt. Dock var jag tvungen att avbryta skrivandet mellan klockslagen 11.00-17.15 då jag var borta på andra ...

Andra dagen på specialarbetet och jag vågar nästan säga att jag är färdig med grundarbetet med skrivandet. Har dock lite funeringar på ifall det behövs ett till kapitel eller inte, så tänkte ta upp det med min handledare Mia imorgon då vi har ett kon...

Tredje dagen har gått åt till att vänta, vilket var rätt förvånande. Hade inbokat kontakttillfälle med min handledare Mia, men det blev annullerat då hon var hemma med sjukt barn, så vi kom överrens om att jag istället skulle skicka mitt arbete per e...

Fjärde dagen på specialarbetet och jag känner mig redo för att lämna in arbetet. Hade inbokat träff med min handledare Mia idag klockan 11.00 och var då och tala med henne tillsammans med de andra hon handleder. Det var en givande träff och jag fick ...