Av Aurora - 13 februari 2011 17:38

Livet känns skit just nu.. ”Vännerna” håller mig i en yttre cirkel. Killarna gör sig roliga över mitt efternamn. Allting jag skall göra blir helt fel. Is this a curse over me? Det är ju någonting som kan vara troligt.... Men jag har i alla fall mina kompisar över nätet. Som Kraxxie och Missiih. Men annars är livet bara skit! Det enda jag har kvar som jag kan ens leva med är anime, manga, teckna, syslöjd och mina vänner som jag inte ens sett. Men jag litar på dem. Det är min instinkt som säger att jag kan lita på dem. Så inom den korta framtiden kommer jag bara skriva typ om det hemska som händer mig och mina vänner som jag aldrig sett och troligen aldrig kommer se. Men jag tänker hålla kontakt med dem så länge som möjligt.
See ya, cuties!

Tanken på lågstadiet får mig att må illa. Vilja gömma mig. Men många av mina minnen är från denna tid. Falska minnen, äkta minnen och andras minnen. Blandade i en salig röra som jag inte förstår.

”Sessan, får jag prata med dig?”

Jag tittar upp från boken jag läser och ser på pappa. En person som nuförtiden är mig mer bekant än den förälder jag växte upp med, men då vi hade diskussionen för första gången så kände jag inte honom. Jag trodde att han var en främling. Vilket han på sätt och vis ändå är.

”Vad är det, pappa?” frågar jag och sätter bokmärket i boken och slår försiktigt ihop den. Pappa sätter sig försiktigt på sängkanten och lutar armbågarna mot benen.

”Kommer du ihåg vad jag sa om din förmåga? Det att jag sa att du inte fick berätta för någon?” frågar pappa och ser på mig. På sätt och vis vet jag redan vad han kommer berätta, men istället för att fylla i åt honom så nickar jag. Så tankfullt som möjligt, men låter honom själv berätta vad han vill berätta åt mig.

”Du är inte ensam om det. Jag har det också och mamma har något lite liknande, men inte riktigt. Wilhelm och Alexandra vet inget om det här så jag önskar att du inte berättar om det för någon av dem. Jag vet att det känns svårt ibland, men försök hålla dig till det du utan tvekan kan tro på, oberoende av situationen och se framåt. Se alltid framåt och förlora dig inte i labyrinten av minnen. Kan du lova mig det här?” frågar pappa ömt och rufsar till mig i håret så att det blir helt trassligt. Jag blåser på en tofs som hänger över ansiktet för att den skall åka tillbaka till sin rätta plats, men förgives.

”Okej. Men pappa!” säger jag plötsligt när han redan rest sig och nästan stängt dörren bakom sig igen. Han öppnar den på nytt och frågar: ”Vad?”

”Hm, princess.. Tror du att du vågar fråga honom? Kommer inte din kära pappa tro att du är ett freak? Stackars söta Aurora.. Du har ingen annan än mig du kan tala med.”

Jag känner hur jag ryser till och ser hur pappas läppar rör sig, men jag kan inte höra någonting. Rädslan för att det Det sa skall gå i uppfyllelse paralyserar mig.

”Aurora?”

Jag rycker till när pappas röst tränger in i hjärnan på mig. Mina ögon far fram och tillbaka, försöker se Det, men lyckas inte. Det har redan rymt.

”Vad är det Aurora? Du ser ut som om du sett ett spöke.” säger pappa och stiger in i rummet tillbaka. Jag skakar på huvudet och skrattar svagt.

”Jag var bara fast i mina tankar. Vad klumpigt av mig.” säger jag med ett falskt leende klistrat på läpparna. Pappa säger ingenting om det, men jag ser att han inte tycker om det han ser. Mitt falska leende.

”Du vet väl att du kan berätta vad som helst för mig, gumman?”

”Mm, oroa dig inte pappa. God natt”, svarar jag och ser tyst på medan han stänger dörren. Ensam. Men inte övergiven.

”Du kan börja hålla klaffen. Gå och stör någon annan”, tänker jag och lägger huvudet ned på kudden för att fortsätta läsa.

”Men Aurora.. Du är mer intressant än någon annan jag sett, aldrig att jag vill släppa taget om dig.” viskar Det i huvudet åt mig. Jag ryser och spärrar upp ögonen. Jag kan känna Det fysiskt. Som en fysisk närvaro. Jag sitter upp i sängen samtidigt som jag slår fast boken och slänger den tvärs över rummet. Den slår i väggen och faller tyst ned på golvet. Ursinnigt rycker jag upp lådan i nattduksbordet och praktiskt taget sliter ut min anteckningsbok.

”Det skall aldrig få mig! Aldrig! Aldrig att jag låter Det ta mig! Jag vill inte dö..” snörvlar jag fram mellan tårarna som rinner som floder nedför mina kinder och faller ned i anteckningsboken. Det tar inte många tårar för att de skall kleta ut de hårda ord jag nyss skrev. Men det enda svar jag får är från den mitt hat är riktat mot:

”Men jag kommer ändå få dig, för du kommer be om att jag tar dig i slutändan.”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Välkomna till den här bloggen! Jag är Tatjana och går i nian. Vi hade en vecka då vi skulle göra ett specialarbete - helt vad som helst. Jag beslöt mig för att skriva. Jag kan inte riktigt uppskatta hur många timmar hela arbetet har tagit, men det ...

Första dagen på specialarbetet och min start har varit rätt enkel och behändig. Skrivandet gick långsamt i början, men fick snabbt ett stadigt flyt. Dock var jag tvungen att avbryta skrivandet mellan klockslagen 11.00-17.15 då jag var borta på andra ...

Andra dagen på specialarbetet och jag vågar nästan säga att jag är färdig med grundarbetet med skrivandet. Har dock lite funeringar på ifall det behövs ett till kapitel eller inte, så tänkte ta upp det med min handledare Mia imorgon då vi har ett kon...

Tredje dagen har gått åt till att vänta, vilket var rätt förvånande. Hade inbokat kontakttillfälle med min handledare Mia, men det blev annullerat då hon var hemma med sjukt barn, så vi kom överrens om att jag istället skulle skicka mitt arbete per e...

Fjärde dagen på specialarbetet och jag känner mig redo för att lämna in arbetet. Hade inbokat träff med min handledare Mia idag klockan 11.00 och var då och tala med henne tillsammans med de andra hon handleder. Det var en givande träff och jag fick ...