Av Aurora – 18 juni 2010 19:59

Dagbok, jag vet inte hur jag egentligen borde säga saker och ting, men ibland verkar allting så underligt. Jag tror nästan att man borde bli rädd för allting som händer en i livet. Men kanske inte? Hur är det egentligen? Ibland brukar jag glömma bort vem jag är. Jag tror mig vara någon annan och ha någon speciell vid min sida. Sedan kommer jag till verkligheten och är besviken. Men idag är det inte så. Jag känner mig tömd på känslor. Verkligheten finns inte. Inte drömmarna. Jag ligger i ett tomrum som jag inte kan göra någonting åt. Vad skall jag göra? Hur kommer jag framåt eller bakåt? Ser jag någonting? Borde jag se mig i spegeln och le kanske? Jag vet inte längre vad jag borde och inte borde göra. Jag har ett öga som ser på mig. Vad skall jag göra åt det? Ingenting. Jag känner mig besviken och vänder mig endast om och går därifrån. Tårarna sparar jag. De är bäst att fälla när jag är ensam. Det låter som en bra idé. Ingen orsak till att bli besviken längre, det har hänt för ofta. Jag är nästan oberörd om någon kallar mig för någonting. Det enda som händer är att jag kokar av ilska inom mig.

Mina ögon sluter sig när jag tänker tillbaka på den dagen jag skrev det inlägget. Jag minns inga detaljer, men jag skulle våga säga att jag ändå minns den. Via känslan. Känslan av... Det. Täcks inte ens nämna Det vid namn.

”Aurora, vad är det?”

Jag öppnar ögonen och ser upp på mamma. Mamma som alltid säger att allt blir bra och den enda som ger mig en kram då jag mår som värst. Så trodde jag, men tydligen hade jag fel i den frågan också, precis som jag har fel i allting.

”Inget. Tänkte bara”, svarar jag svagt och vänder blicken tillbaka till datorn. Inlägget har försvunnit. Vad hade jag tänkt mig? Allt har blivit så konstigt på sistone.

Jag vänder min uppmärksamhet till mina tankar så fort mamma har återgått till vad hon gjorde innan hon börja oroa sig för mig. Hon gör det ganska ofta nuförtiden. Oroar sig för mig alltså. Men det finns orsaker till det, som alla morgnar jag plötsligt börjar må dåligt och tigger om att få vara hemma. Det är inget jag kan styra eller förstå, det bara finns där. Som om det var någon annan som bad mig. Än en gång sluter jag ögonen och tänker, tänker på de gånger jag tyckt mig tala med någon som inte varit där.

”Aurora... Hjälp mig.. Jag har så ont... Så ont..”

Jag spärrar upp ögonen och trevar efter saxen. Inte nu, absolut inte nu! Rösten ringer ännu i öronen när jag känner hur någon griper tag i handen som håller saxen i ett järngrepp.

”Nej... Släpp mig!” skriker jag, helt tagen och förvirrad av paniken som kom så snabbt. Ett par varma armar läggs runt mig och drar mig nära intill sig.

”Gumman.. Lugna dig. Mamma är här, ingen panik. Allt är bra. Andas lugnt. Ett andetag i taget.” viskar mamma tröstande i mitt öra och håller om mig tills paniken försvinner. Vi sitter där i minst en kvart innan hon vågar släppa mig och stryker mig försiktigt över håret. Mitt grepp om hennes tröja förblir fast och min vilda blick rusar fram och tillbaka. För att försäkra mig om att inget har en chans att skada mig. Inte än i varje fall.

”Aurora, berätta för mig.. Vad är det du ser?” frågar mamma försiktigt och håller mig på en armslängd ifrån sig själv. Det får någonting inom mig att skäras itu. Hon stöter bort mig. Vill inte ha mig.

”Det har du rätt i, princess. Ingen vill ha dig. Ingen alls förutom jag...”

Försiktigt lossnar jag på hennes grepp om mina armar. Känslan av att vara bortstött skär så djupt inom mig, trots att jag vet att hon inte menade det på så sätt. Men det är Det som får mig att känna mig såhär.

”Förlåt, det var inte meningen att skrämma upp dig. Jag råkade bli lite skrämd bara”, mumlar jag och vänder huvudet bort från mamma. Jag känner mig så väldigt sårad och jag vill inte att mamma skall se det. Hon skulle bara beskylla sig själv för det.

”Är du säker? I så fall går jag tillbaka till köket. Är du säker på att du är okej? Ska vi tala med pappa om det här?” frågar mamma och ser forskande på mig. Tyst skakar jag på huvudet och känner hur mammas närvaro bredvid mig minskar. Mamma lämnar mig. Vill inte ha mig.

”Vad är det för vits? Det enda jag gör är att jag sårar mig själv. Allt är så komplicerat..” tänker jag och sträcker mig efter min bok för att göra en ny gåta. Eller gåta och gåta. Mer som ett kodat meddelande som i sig själv inte har någon betydelse, men det har blivit som en liten ritual för mig.

”Ingen kan se mig.. Jag är osynlig”, viskar jag samtidigt som jag skriver ned det i en slarvig stil på det blanka pappret.

”Yes, det är du. Och snart är du min.”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Välkomna till den här bloggen! Jag är Tatjana och går i nian. Vi hade en vecka då vi skulle göra ett specialarbete - helt vad som helst. Jag beslöt mig för att skriva. Jag kan inte riktigt uppskatta hur många timmar hela arbetet har tagit, men det ...

Första dagen på specialarbetet och min start har varit rätt enkel och behändig. Skrivandet gick långsamt i början, men fick snabbt ett stadigt flyt. Dock var jag tvungen att avbryta skrivandet mellan klockslagen 11.00-17.15 då jag var borta på andra ...

Andra dagen på specialarbetet och jag vågar nästan säga att jag är färdig med grundarbetet med skrivandet. Har dock lite funeringar på ifall det behövs ett till kapitel eller inte, så tänkte ta upp det med min handledare Mia imorgon då vi har ett kon...

Tredje dagen har gått åt till att vänta, vilket var rätt förvånande. Hade inbokat kontakttillfälle med min handledare Mia, men det blev annullerat då hon var hemma med sjukt barn, så vi kom överrens om att jag istället skulle skicka mitt arbete per e...

Fjärde dagen på specialarbetet och jag känner mig redo för att lämna in arbetet. Hade inbokat träff med min handledare Mia idag klockan 11.00 och var då och tala med henne tillsammans med de andra hon handleder. Det var en givande träff och jag fick ...