Av Aurora – 18 juni 2010 19:59

Dagbok, jag vet inte hur jag egentligen borde säga saker och ting, men ibland verkar allting så underligt. Jag tror nästan att man borde bli rädd för allting som händer en i livet. Men kanske inte? Hur är det egentligen? Ibland brukar jag glömma bort vem jag är. Jag tror mig vara någon annan och ha någon speciell vid min sida. Sedan kommer jag till verkligheten och är besviken. Men idag är det inte så. Jag känner mig tömd på känslor. Verkligheten finns inte. Inte drömmarna. Jag ligger i ett tomrum som jag inte kan göra någonting åt. Vad skall jag göra? Hur kommer jag framåt eller bakåt? Ser jag någonting? Borde jag se mig i spegeln och le kanske? Jag vet inte längre vad jag borde och inte borde göra. Jag har ett öga som ser på mig. Vad skall jag göra åt det? Ingenting. Jag känner mig besviken och vänder mig endast om och går därifrån. Tårarna sparar jag. De är bäst att fälla när jag är ensam. Det låter som en bra idé. Ingen orsak till att bli besviken längre, det har hänt för ofta. Jag är nästan oberörd om någon kallar mig för någonting. Det enda som händer är att jag kokar av ilska inom mig.

Mina ögon sluter sig när jag tänker tillbaka på den dagen jag skrev det inlägget. Jag minns inga detaljer, men jag skulle våga säga att jag ändå minns den. Via känslan. Känslan av... Det. Täcks inte ens nämna Det vid namn.

”Aurora, vad är det?”

Jag öppnar ögonen och ser upp på mamma. Mamma som alltid säger att allt blir bra och den enda som ger mig en kram då jag mår som värst. Så trodde jag, men tydligen hade jag fel i den frågan också, precis som jag har fel i allting.

”Inget. Tänkte bara”, svarar jag svagt och vänder blicken tillbaka till datorn. Inlägget har försvunnit. Vad hade jag tänkt mig? Allt har blivit så konstigt på sistone.

Jag vänder min uppmärksamhet till mina tankar så fort mamma har återgått till vad hon gjorde innan hon börja oroa sig för mig. Hon gör det ganska ofta nuförtiden. Oroar sig för mig alltså. Men det finns orsaker till det, som alla morgnar jag plötsligt börjar må dåligt och tigger om att få vara hemma. Det är inget jag kan styra eller förstå, det bara finns där. Som om det var någon annan som bad mig. Än en gång sluter jag ögonen och tänker, tänker på de gånger jag tyckt mig tala med någon som inte varit där.

”Aurora... Hjälp mig.. Jag har så ont... Så ont..”

Jag spärrar upp ögonen och trevar efter saxen. Inte nu, absolut inte nu! Rösten ringer ännu i öronen när jag känner hur någon griper tag i handen som håller saxen i ett järngrepp.

”Nej... Släpp mig!” skriker jag, helt tagen och förvirrad av paniken som kom så snabbt. Ett par varma armar läggs runt mig och drar mig nära intill sig.

”Gumman.. Lugna dig. Mamma är här, ingen panik. Allt är bra. Andas lugnt. Ett andetag i taget.” viskar mamma tröstande i mitt öra och håller om mig tills paniken försvinner. Vi sitter där i minst en kvart innan hon vågar släppa mig och stryker mig försiktigt över håret. Mitt grepp om hennes tröja förblir fast och min vilda blick rusar fram och tillbaka. För att försäkra mig om att inget har en chans att skada mig. Inte än i varje fall.

”Aurora, berätta för mig.. Vad är det du ser?” frågar mamma försiktigt och håller mig på en armslängd ifrån sig själv. Det får någonting inom mig att skäras itu. Hon stöter bort mig. Vill inte ha mig.

”Det har du rätt i, princess. Ingen vill ha dig. Ingen alls förutom jag...”

Försiktigt lossnar jag på hennes grepp om mina armar. Känslan av att vara bortstött skär så djupt inom mig, trots att jag vet att hon inte menade det på så sätt. Men det är Det som får mig att känna mig såhär.

”Förlåt, det var inte meningen att skrämma upp dig. Jag råkade bli lite skrämd bara”, mumlar jag och vänder huvudet bort från mamma. Jag känner mig så väldigt sårad och jag vill inte att mamma skall se det. Hon skulle bara beskylla sig själv för det.

”Är du säker? I så fall går jag tillbaka till köket. Är du säker på att du är okej? Ska vi tala med pappa om det här?” frågar mamma och ser forskande på mig. Tyst skakar jag på huvudet och känner hur mammas närvaro bredvid mig minskar. Mamma lämnar mig. Vill inte ha mig.

”Vad är det för vits? Det enda jag gör är att jag sårar mig själv. Allt är så komplicerat..” tänker jag och sträcker mig efter min bok för att göra en ny gåta. Eller gåta och gåta. Mer som ett kodat meddelande som i sig själv inte har någon betydelse, men det har blivit som en liten ritual för mig.

”Ingen kan se mig.. Jag är osynlig”, viskar jag samtidigt som jag skriver ned det i en slarvig stil på det blanka pappret.

”Yes, det är du. Och snart är du min.”

Av Aurora - 13 februari 2011 17:38

Livet känns skit just nu.. ”Vännerna” håller mig i en yttre cirkel. Killarna gör sig roliga över mitt efternamn. Allting jag skall göra blir helt fel. Is this a curse over me? Det är ju någonting som kan vara troligt.... Men jag har i alla fall mina kompisar över nätet. Som Kraxxie och Missiih. Men annars är livet bara skit! Det enda jag har kvar som jag kan ens leva med är anime, manga, teckna, syslöjd och mina vänner som jag inte ens sett. Men jag litar på dem. Det är min instinkt som säger att jag kan lita på dem. Så inom den korta framtiden kommer jag bara skriva typ om det hemska som händer mig och mina vänner som jag aldrig sett och troligen aldrig kommer se. Men jag tänker hålla kontakt med dem så länge som möjligt.
See ya, cuties!

Tanken på lågstadiet får mig att må illa. Vilja gömma mig. Men många av mina minnen är från denna tid. Falska minnen, äkta minnen och andras minnen. Blandade i en salig röra som jag inte förstår.

”Sessan, får jag prata med dig?”

Jag tittar upp från boken jag läser och ser på pappa. En person som nuförtiden är mig mer bekant än den förälder jag växte upp med, men då vi hade diskussionen för första gången så kände jag inte honom. Jag trodde att han var en främling. Vilket han på sätt och vis ändå är.

”Vad är det, pappa?” frågar jag och sätter bokmärket i boken och slår försiktigt ihop den. Pappa sätter sig försiktigt på sängkanten och lutar armbågarna mot benen.

”Kommer du ihåg vad jag sa om din förmåga? Det att jag sa att du inte fick berätta för någon?” frågar pappa och ser på mig. På sätt och vis vet jag redan vad han kommer berätta, men istället för att fylla i åt honom så nickar jag. Så tankfullt som möjligt, men låter honom själv berätta vad han vill berätta åt mig.

”Du är inte ensam om det. Jag har det också och mamma har något lite liknande, men inte riktigt. Wilhelm och Alexandra vet inget om det här så jag önskar att du inte berättar om det för någon av dem. Jag vet att det känns svårt ibland, men försök hålla dig till det du utan tvekan kan tro på, oberoende av situationen och se framåt. Se alltid framåt och förlora dig inte i labyrinten av minnen. Kan du lova mig det här?” frågar pappa ömt och rufsar till mig i håret så att det blir helt trassligt. Jag blåser på en tofs som hänger över ansiktet för att den skall åka tillbaka till sin rätta plats, men förgives.

”Okej. Men pappa!” säger jag plötsligt när han redan rest sig och nästan stängt dörren bakom sig igen. Han öppnar den på nytt och frågar: ”Vad?”

”Hm, princess.. Tror du att du vågar fråga honom? Kommer inte din kära pappa tro att du är ett freak? Stackars söta Aurora.. Du har ingen annan än mig du kan tala med.”

Jag känner hur jag ryser till och ser hur pappas läppar rör sig, men jag kan inte höra någonting. Rädslan för att det Det sa skall gå i uppfyllelse paralyserar mig.

”Aurora?”

Jag rycker till när pappas röst tränger in i hjärnan på mig. Mina ögon far fram och tillbaka, försöker se Det, men lyckas inte. Det har redan rymt.

”Vad är det Aurora? Du ser ut som om du sett ett spöke.” säger pappa och stiger in i rummet tillbaka. Jag skakar på huvudet och skrattar svagt.

”Jag var bara fast i mina tankar. Vad klumpigt av mig.” säger jag med ett falskt leende klistrat på läpparna. Pappa säger ingenting om det, men jag ser att han inte tycker om det han ser. Mitt falska leende.

”Du vet väl att du kan berätta vad som helst för mig, gumman?”

”Mm, oroa dig inte pappa. God natt”, svarar jag och ser tyst på medan han stänger dörren. Ensam. Men inte övergiven.

”Du kan börja hålla klaffen. Gå och stör någon annan”, tänker jag och lägger huvudet ned på kudden för att fortsätta läsa.

”Men Aurora.. Du är mer intressant än någon annan jag sett, aldrig att jag vill släppa taget om dig.” viskar Det i huvudet åt mig. Jag ryser och spärrar upp ögonen. Jag kan känna Det fysiskt. Som en fysisk närvaro. Jag sitter upp i sängen samtidigt som jag slår fast boken och slänger den tvärs över rummet. Den slår i väggen och faller tyst ned på golvet. Ursinnigt rycker jag upp lådan i nattduksbordet och praktiskt taget sliter ut min anteckningsbok.

”Det skall aldrig få mig! Aldrig! Aldrig att jag låter Det ta mig! Jag vill inte dö..” snörvlar jag fram mellan tårarna som rinner som floder nedför mina kinder och faller ned i anteckningsboken. Det tar inte många tårar för att de skall kleta ut de hårda ord jag nyss skrev. Men det enda svar jag får är från den mitt hat är riktat mot:

”Men jag kommer ändå få dig, för du kommer be om att jag tar dig i slutändan.”

Av Aurora – 6 juni 2011 10:55

Man blev idag väckt av ett otroligt trevligt sms av brorsan. Det löd såhär: Happy birthday sis =)”. Förra året så glömde han helt bort min födelsedag, så ni kan alla gissa hur glad jag är :D
Dessutom väckte mamma mig en andra gång genom att komma in i rummet och sjunga ”ja må hon leva” med en blombukett i handen ^^ En liten blombukett av maskrosor, men vad gör det? De är vackra See ya cuties!

Jag ser inte fram emot min 16 årsdag. Jag blir bara äldre och med det så rinner min tid ut. Att jag kunde vara så glad över en födelsedag för snart bara tre år sedan, fast den var väl aningen speciell. Från vad den vanligtvis brukar vara alltså. I år kommer jag vara på stugan utan att ha något bra att göra och tycka synd om mig själv, precis som jag nu gör. Men det är bra här, för här når inte Det till mig. För holman tar hand om de sina.

”Pappa?”

Jag rycker till och vänder på huvudet när jag hör mig egen röst som talar. Måste ha varit så djupt inne i tankarna att jag inte tänkte på något så ytligt som att tala. När pappa kommer i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet så vet jag exakt vad jag skall säga åt honom. Jag skall säga sanningen.

”Vad är det Aurora?” frågar pappa och ser på mig som om han var förvånad över att jag alls var här.

”Slå dig ned, jag har något allvarligt jag skulle behöva diskutera med dig.” säger jag och vänder på mig i soffan så att jag kan se på pappa när han slår sig ned i sin vanliga fåtölj. Han säger ingenting utan ser på mig, ger mig ett tyst svar. Bara jag också kunde säga allt jag ville utan att behöva högt uttala mig.

”Pappa... Jag tror jag vet vad döden är..” viskar jag och sänker blicken, rädd för att bli dömd och utkastad. Trots att jag vet att det är omöjligt, så sitter rädslan ändå i. Rädslan för att allt Det sagt skall vara sant.

”Kan du förklara det lite närmare?” frågar pappa plötsligt, vilket oundvikligt nog får mig att höja blicken och se på honom. Får mig att se att han kan ta det, att han tror på mig.

”Åh princess.. Kan du göra det här mot mig? Hör du inte hur jag gråter?”

Det låter endast som en viskning, men jag hör det. Jag hör Det. Min andhämtning blir snabbare och lättare och jag märker hur jag börjar svettas. En mening och jag är ur balans igen. Jag sväljer och sluter ögonen, försöker lugna ned mig för att kunna berätta för pappa vad som problemet är.

”Jag.. Jag har alltid då och då en konstig känsla av att jag är ensam. Omsluten av mörker... Utan känslor. Med endast en röst med mig.. En röst som berättar om hur jag är dess. Pappa, jag tror att den här rösten är Det... Alltså, jag menar.. Döden.”

Min röst börjar stadigt, men ju längre jag pratar så desto lägre blir min röst och tårarna rinner nedför mina kinder. Pappa gör ingenting, låter bara orden sjunka in. Försiktigt torkar jag bort tårarna med skjortärmen, för jag vet att pappa inte tycker om att jag gråter. Det får mig att verka svag.

”Jag vet inte gumman, men om det är så du känner så borde du kanske ta itu med det? Vad är det som Det säger åt dig?” frågar pappa och lutar sig bakåt i fåtöljen, med ett fundersamt ansiktsuttryck. Jag sväljer och knäpper händerna i knäet.

”Det.. Det säger bland annat att jag inte är värt något.. Att Det är det enda som vill ha mig och.. Att Det kommer ta mig.” viskar jag och gömmer ansiktet i händerna. Jag trodde att jag skulle känna mig bättre, men om något så känner jag mig ännu mer borttappad och försvunnen. Mitt i förvirrningen slutar tårarna rinna och jag stirrar upp på pappa med en tom blick. Men det finns ändå något i den, en gnista hopp. Hopp om att pappa skall kunna fixa det, precis som han fixar allting.

”Gumman. Jag vet inte riktigt vad jag skall ge dig för råd... Men om Det, som du kallar det, säger någonting åt dig, ignorera det. Reagera inte på något sätt, svara inte och visa inga miner. Det får bara Det att vilja fortsätta och ifall du måste svara, svara lugnt och sansat. Det här är de enda råd jag kan ge dig gumman, men du ska se att det blir bättre.” säger pappa och ler milt innan han reser sig upp. ”Jag går och fortsätter med maten nu, om det är något så får du ropa.”

Pappas ord får mig att fundera. Fundera på allting som jag är och inte är. Och på allting som han och mamma är. Allting jag inte vet om dem, men allt som de vet om mig.

”Varför vet de allt om mig, men jag vet ingenting om dem? Är det för att de tror att jag skall dömma dem ifall de är ärliga och berättar sanningen för mig? Eller är det för att de har gjort något så oförlåtligt att de inte kan ens nämna det?” tänker jag och blickar mot köket då det slår mig; jag bor med ett par främlingar.

Av Aurora – 6 november 2011 19:32

Det man verkligen hoppas skall hända händer oftast inte medans det man verkligen hoppas att inte skall hända händer. För mig är det precis så. Det värsta är nog att jag är avundsjuk på min systerson, någon som endast är knappa 3 månader gammal. Jag var rädd att det skulle bli såhär från början och min rädsla har blivit verklig. Det känns som om min egen mamma bryr sig mer om sitt barnbarn än sitt eget barn. Nu kan det hända att endel tycker att jag låter självisk, men jag är sådan sorts av person som känner mig oälskad när som helst och hur som helst. Klart att jag blir avundsjuk på Fridolf när mamma verkar vara vänligare och mer omsorgsfull mot honom gentemot mig. Är det vanligt att man känner sig bortglömd av sina föräldrar? Antar att det egentligen inte borde vara vanligt, men att det ändå blir så..? Känner mig så trött och vill gråta så det blir tidig läggdags. 20:40 på kvällen? Haha... Mamma kommer definitivt misstänka att något är fel, men kommer inte fråga någonting. Sådan som hon är...
//Aurora

Jag stannar till uppe på backen och andas i luren, lyssnar på vad mamma säger.

”Jag gör mitt bästa för att dela upp min tid jämnt mellan er allihop, så försök inte säga något annat!”

”Men jag kan inte göra något åt det att det känns som om du bryr dig mer om dom andra! Och det är hela tiden Fridolf, Fridolf, Fridolf, FRIDOLF!” väser jag i mobilen och känner hur kinderna blossar. Står och skriker i min mobil på en offentlig plats... Som tur är det rätt sent så det är inte så många som går förbi.

”Hör på mig nu unga fröken! Jag skall säga åt dig precis det jag sa åt din syster..”

Jag lyssnar inte till punkt på det mamma säger innan jag öppnar käften och svarar:

”Våga inte jämföra mig med henne! ”

Tystnaden som följer är lång. Jag har lust att gråta, men det skulle vara förnedrande. De få fotgängare som går förbi mig ser på mig med sneda blickar och gör en liten omväg.

”Jag jämför dig inte med henne, men jag kan inte göra något åt det att han hänger efter mig när de är hos oss. Försök förstå det! Och nu är det ett helvete när ni aldrig är nöjda! Men hör du gumman, vi diskuterar närmare när mamma kommer hem, okej?”

Det jag hör i andra ändan av luren får mig inte att bli glad. Det får mig snarare att må illa, får mig att vilja gömma mig. Äcklad av mig själv mumlar jag ett svagt hejdå åt mamma innan jag släpper mobilen i framkorgen på min cykel.

”Fy fan.. Varför är jag alltid såhär?” tänker jag när jag hoppar upp på cykeln och börjar trampa nedför backen. Den vanliga backen som jag cyklar varje dag. Backen där så många arga telefonsamtal ägt rum.

Jag sitter framför datorn och stirrar på skärmen. Jag har öppnat bloggen och försöker skriva ett inlägg, men inga ord kommer ur mitt huvud. Dock så kan jag föreställa mig hur orden bara flyter över det virtuella pappret. Mina ord som försöker förklara min situation utan att någon skall tro att jag är galen.

”Saknat mig?”

Jag skriver en mening, men ger upp med en suck när jag måste ta bort den trots att jag nyss skrev. Resultatet blev inte som jag tänkt mig och det är mycket svårare att ignorera Det än vad jag trodde.

”Undrar om pappa visste vad han talade om när han sa åt mig att ignorera det..”funderar jag och trycker på spara. Jag ser på hur inlägget till bloggen sparas, tänker på alla gånger jag sagt något ont till någon. Föreställer mig hur mitt inre måste se ut.

”Vilken vidrig person jag är.. Vad har jag gjort för att bli sån här?” mumlar jag och sluter ögonen där jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet hemma i stan. Det tar inte länge för mig att somna. Och komma så nära Dets domän man möjligen kan utan att vara... Död.

Jag ser mig omkring. Ett stort rum och jag står här ensam.

”Hallå? Är någon där?” ropar jag, men det enda svar jag får är mitt eget eko. Jag vänder på huvudet och ser bakom mig. Ingenting, förutom en dörr. Jag går inte fram till den, för någonstans inom mig vet jag att den ändå inte kommer att öppnas hur jag än skulle dra i den.

”Aurora.”

Jag vänder blicken framåt igen och känner hur mitt hjärta börjar slå tio gånger hårdare än vad det gjorde innan. Framför mig står det jag fruktar mest. Det. Omedvetet skakar jag på huvudet och backar undan i samma takt som Det går emot mig.

”Nej.. Kom inte nära mig!” skriker jag och springer till dörren. Desperat börjar jag dra i och sparka på den i önskan om att den skall öppnas, men det gör den inte. Jag är fast. Inlåst.

”Men Aurora.. Spring inte ifrån mig. Kom hit..” viskar Det, men för mig är det lika högt som om Det skulle ropat så högt det kunde. Mina lemmar slutar röra sig och ovilligt vänder jag mig om och ser på Det. Eller den form Det antagit den här gången.Min ben går framåt trots att mina tankar skriker av rädsla.

” Det är bra, princess. Kom hit.” viskar Det igen och sträcker fram händerna. Trasorna faller längs Dets armar och jag känner att jag måste blunda. Måste vakna.

”Lite till.. Kom lite närmre.” säger Det och jag känner hur nära Det är nu. Jag öppnar ögonen och stirrar Det i ögonen samtidigt som Det försöker röra mig.

Jag flyger upp ur fåtöljen och slår armarna runt mig själv. Det var så nära. Så nära att jag blev Dets byte.

”Jag hade tur. O herre, tack för att du gav mig styrka”, tänker jag och känner Dets närvaro. Det är orolig. Orolig över att jag har börjat få kontroll.

”Var inte orolig, du kommer aldrig att komma så nära mig igen”, skrattar jag och hoppar till när ytterdörren öppnas och mammas röst hörs:

”Hej gumman!”

”Tro inte att det är över än, Aurora Schmetz. Jag kommer ännu få dig.”

Av Aurora  11 januari 2012 22:01

Alla ändras och folk fejkar. Människor förråder andra och talar bakom andras ryggar. Endel låtsas att allting är okej men egentligen är det tvärtom. Det här med personligheter, yttre- och inre skal som vi har är otroligt svårt att tolka. Ångrar allvarlgt att jag aldrig riktigt koncentrerat mig på att läsa vad som händer under det yttre skalet på mina vänner, nära och kära. Ibland misslyckas allting bara och jag känner mig allmänt dålig och funderar på om jag verkligen förtjänar att leva. Själv tycker jag att ens personlighet är otroligt mycket även i ens utseende. Människor som står nära mig socialt står även nära mig psykiskt. Mina vänner betyder lika mycket som min syster eller bror. Det är helt enkelt så att jag räknar mina vänner som min familj och det gör ont, psykiskt mest, när en av mina vänner plötsligt menar att jag inte duger längre. Pappa menar att jag inte skall ha mina vänner så nära och känna dem som systrar eller bröder. Han menar att man bara blir onödigt sårad. Kanske har han rätt, men att bli sårad hör ju också till livet. Så därför ber jag er att aldrig ge upp vänskapen med någon, om det inte finns oförlåtliga orsaker bakom det.

Kram, Aurora.

De flesta av mina vänner i lågstadiet sa att högstadiet skulle bli det bästa. Vilka lögnare. Högstadiet är minst lika hemskt som lågstadiet. Jag kommer inte ihåg att sjuan och åttan skulle gått smärtfritt och nian har definitivt inte gjort det. Alla minnen är bara svarta med lite blodstänk på.

”Hej Alma!” säger jag när jag cyklar upp bredvid min vän. Vi har varit vänner sedan sjuan, så vi står varandra rätt nära, tror jag. Jag stiger av cykeln och börjar leda den när hon svarar med ett litet hej.

”Så.. Hur är det med dig i dag då?” frågar jag glatt och går jämsides med Alma. Vi har inte pratat på ett tag och jag har lite dåligt samvete över det, men varken hon eller jag har gjort någon ansats till att prata i skolan.

”Helt bra.”

Almas korta svar får mig att se på henne. På något sätt verkar hon ta en viss distans från mig. Vi går resten av vägen till skolan under tystnad och då vi går skilda vägar, säger hon knappt ett hejdå. Jag låser cykeln och sätter nyckeln i fickan med en suck.

”Vad är det jag har gjort som får henne att vara så avlägsen?” tänker jag och går in i själva skolbyggnaden för att dumpa ett par böcker samt min jacka i skåpet. Det är relativt tomt i skåpkorridoren så jag går direkt till skåpet och låser upp det. Tomt, som vanligt. Plockar fram ett par böcker och sätter dem i min del av skåpet tillsammans med jackan.

”Hej Aurora!”

Jag tittar upp från skåpet och ser på Linda. Det är min vän som jag delar skåpet med. Hon är ett år yngre än mig och har vissa konstiga beteenden, men vem är jag att döma henne för det?

”Hej. Ska du sätta något i skåpet?” frågar jag och ler lite. Jag står egentligen inte ut med henne, men håller uppe en fasad för det är vad jag blev lärd. Le Aurora, le.

”Nej, tänkte bara säga hej när jag råkade se dig!” svarar Linda och fingrar på sin mobil.Jag vill bara springa min väg. Men det skulle vara dålig stil av mig.

”Okej, um.. Vad har du för timme nu?” frågar jag försiktigt och ser på hennes kroppsspråk. Plötsligt är jag helt förbannad och irriterad. Varför delar vi skåp igen? Visst ja, vi fick det snabbare då.

”Kan det inte bara ringa in redan så att jag kan rymma till min lektion?” tänker jag och ser på mina händer medans jag hör på Linda när hon plötsligt böt samtalsämne till någonting.

”..och hon är jättesjuk nu när jag skall ha mitt uppträdande. Stackars farmor som inte kan komma och se det”, säger Linda och suckar, vilket får mig att haja till. Har inte Linda sagt att hennes farmor hade dött?

”Men...” börjar jag men biter mig i läppen. Nej, jag kan inte säga det. Kan inte när det ändå är så lite kvar av det hela helvetet. Som tur märkte Linda ingenting utan fortsätter tala på om någonting. Skor kanske? Jag vet inte, kan inte lyssna för jag är så fundersam över hela saken med farmodern. Är hon död eller inte? Det ringer in och jag tackar tyst för det, säger ett hejdå åt Linda och går åt ett annat håll än henne. Korridorerna är fulla av högstadieelever som står så brett de bara kan, vilket betyder att de blockerar ungefär hela korridoren.

”Det är irriterande, right? Men om du kommer till mig så behöver du aldrig tänka på det igen..”

Jag faller nästan av chock. Det var ett tag sedan Det sa någonting åt mig. Ett par flickor går förbi mig och ser mystiskt på mig, vilket jag besvarar med en hård blick. Försiktigt går jag uppför trapporna till övrevåningen.

”Men.. Ifall Alma inte talar med mig.. Och Linda och Livia irriterar mig.. Vad är det för fel på mig? Varför är ingenting aldrig tillräckligt?” tänker jag och väjer för ett par andra elever som kommer gående i motsatt riktning från vad jag går. Mitt liv blev plötsligt så komplicerat igen.

”Kom till mig så löser jag dina problem, allt kommer att bli bra. Kom till mig.”

Av Aurora – 12 juni 2012 11:23

För tillfället är allt upp och ned i mitt liv och jag vet inte ifall jag borde skratta eller gråta. Inte nog med att vår äldre hund är både halvt döv och halvt blind så har vår yngre hund allergi mot vete, havre, korn, råg och allt det, allergi mot damm och ena trummhinnan är sprucken. Bara att tänka på det får min kropp att bli iskall och jag känner mig vilsen – utan att veta över huvudtaget hur jag borde ta det och hur jag borde bete mig. Visst, de lever men från min sida sett så känns det som om vi har dem att lida. Fast sedan vet jag ju inte. Vill inte förlora dem heller :c  Så för tillfället är livet rätt dåligt för mig.
Kram, Aurora.

Jag tänker ofta tillbaka på tiden då jag hade min äldsta vän med mig, dvs. vår äldsta hund. I över två år trodde jag att jag var beredd på det att hon i något skede skulle gå bort, men då det hände så märkte jag plötsligt att jag visst inte alls var beredd på det. Nu har det gått en månad och det påverkar mitt liv som om det var igår. Jag sitter i soffan och ser ut på bakgården, ser hur fåglarna hoppar omkring och pickar i sig solrosfrön, men mina tankar är någon helt annanstans. Minnen spelar upp sig i mitt huvud, minnen som får mig att vilja ligga till sängs alla dagar utan att stiga upp.

”Varför var du tvungen att lämna oss?” mumlar jag och kramar om mina knän. Tystnaden i huset blir ofta för stor då jag har för mycket tid att tänka. Som nu.

”Aurora, sa du någonting?” frågar mamma och sticker ut huvudet från tvättrummet där hon håller på att hänga byket. Jag reser mig upp med en suck och tassar över till tvättrummet, där jag smyger in i bastun och sätter mig på laven.

”Mamma.. Tror du att Blazie har det bättre nu?” frågar jag och blundar. Vi har inte haft den här diskussionen tidigare då vi båda har väntat på ett bättre tillfälle, men jag tvivlar på att det någonsin kommer att komma. Det bättre tillfället vill säga.

”Nog tror jag det nog. Hon.. Hon hade det ganska illa på slutet ska du veta. Vi gjorde inget fel med att låta henne gå”, svarar mamma och snörvlar. Mamma gråter sällan, så varje gång hon gör det blir jag helt ifrån mig och har ingen aning om vad jag borde göra åt saken.

”Men.. Jag var inte beredd på det mamma. Och jag som trodde att jag skulle hinna ta farväl av henne, men ni tog bara henne ifrån mig”, säger jag och böjer huvudet för att hindra att någon skall kunna se på mig ordentligt. Det är så generande när någon ser mig gråta.

”Jag tror inte att någon var beredd på det gumman, men det var måste att göra det. Vi skulle inte kunnat göra så mot henne.”

Mammas röst låter tjock, så jag beslutar mig för att sticka. Leta efter lite säkrare mark.

”Jag går på rummet och läser lite.” mumlar jag och hoppar ner från laven, smiter förbi mamma i tvättrummet och gömmer mig på rummet. Men jag läser inte, utan jag sitter på sängen och tänker. Tänker på hur livet var med min allra första vän. Ett svagt pip från mobilen väcker mig ur mina tankar. Jag sträcker mig efter den och läser sms:et. Det får mig att le lite. Ett enkelt sms, men som för tillfället betyder väldigt mycket för mig. För det är just dessa sms som får mig att känna att det fortfarande finns något värt att leva för.

”Hör du Det.” tänker jag och försöker se ifall jag lyckas lura Det att säga någonting åt mig, om än bara ett ljud så att jag skulle kunna veta att jag har Dets uppmärksamhet. För jag vet äntligen vad jag är, vad jag vill vara.

”Har du äntligen ångrat dig?”

Svaret får mig att skratta. Ångra mig? Sällan.

”Ångra mig? Tyvärr. Jag har kommit fram till vem jag är, så jag behöver inte dig mer. Jag klarar mig på mina egna ben. Vet du varför?”

Jag måste medge att en diskussion inne i ens eget huvud är en aning skrämmande, men samtidigt så är det rätt spännande också. Och jag vet ju att det här inte är slutet, för Det kommer aldrig att släppa mig. Det kommer ju få mig i slutändan ändå, men jag är inte rädd längre.

”Berätta?”

”Det skall jag. Jag klarar mig för jag är inte rädd längre. Du skall få mig när tiden är inne, men tills dess vill jag sprida mina vingar och flyga min egen väg. Våga inte hinda mig.” tänker jag och föreställer mig hur jag spärrar ut Det ur mina tankar. Med ett leende läser jag sms:et än en gång.

Du är speciell.

Av Aurora – 22 maj 2014 13:36

Bloggen, livet och allting harvarit en stor del av mitt liv, men nu känner jag att det får bli en ändring. Jag vet inte om det är det att jag märkt att jag duger som jag är eller ifall det är min pojkvän som fått mig att inse att livet inte är så dåligt ändå, men jag tycker att det är dags för mig att ta till lite sanningens ord. Jag tror att jag är galen till mitt sätt som har en röst i mitt huvud, men det är okej. För det är en del av mig. Och från och med nu så kommer jag att koncentrera mig på det goda i livet, inte lika mycket klagoinlägg. Och på tal om det...

”Aurora? Kommer du?”

”Jag kommer mamma! Låt mig skriva färdigt” ropar jag muntert till svar och sätter den förlånga pannluggen bakom örat så bra det går. Vi är på väg till stugan hela familjen och jag är utom mig av glädje. Sedan den dagen jag kom fram till att jag inte behöver Det för att beskriva mig själv så har livet varit lättare. För jag är ju faktiskt den jag är.

...så är vädret ljuvligt! Hela familjen är på väg till stugan och jag skall göra det bästa av det. Inga fler slagsmål, det är dags att ta sig i kragen och plocka fram den riktiga Aurora. Masken får bli i skåpet, för jag orkar inte spela längre. Jag vill vara fri.